Det här är berättelsen om Alfons&Alex, haflingerfölen som fick en ny chans i livet. Det är en sann historia, och grunden till hela historien är tyvärr inte så rolig. Dock har Alfons och Alex det väldigt bra idag, och deras resa är en riktig solskenshistoria!
De första avsnitten är fiktiva, då jag som skriver inte var med. Det här är hur det skulle ha kunnat vara, även om alla fakta och detaljer sannolikt inte stämmer.
Livets början
Långt borta, i landet Tjeckien, födde den 27 april 2015 mamma Flora ett litet hingstföl. Den lille var fuxfärgad med ljus man och svans - precis som alla haflingerföl - och han hade en stilig bruten bläs. Fölet fick namnet Alex, som betyder 'Krigarens försvarare'. Som alla föl var Alex en ranglig pojke och som alla föl var han trots det snabbt uppe på sina ben för att kunna dricka den viktiga råmjölken av mamma Flora. Han blev snabbt stadig på benen och busade friskt på alpsidan vid sidan av sin mor.
Ungefär sex veckor senare, den 9 juni 2015, var det stoet Florance's tur att föla. Även hon fick en liten hingstunge, som fick namnet Alfons. Alfons betyder 'ädel, upphöjd'. Den lilla hingsten var såklart också han fuxfärgad, och hade en tjusig stjärna i pannan.
När också Alfons hade blivit stadig på sina smala fölben och galopperade runt på alpsidan fick han en dag sällskap av Alex. Alex var ju lite äldre och hade sprungit mera, så han hade redan fått starkare ben och kropp. De båda hingstarna lekte hela dagarna med varandra och med de andra fölen, som alla var av rasen haflinger. Deras mammor, Flora och Florance, lät dem hållas så länge de kunde se dem ur ögonvrån där de lugnt gick och betade, men hade full koll och kallade på sina ungar om de försvann för långt bort.
Det var en härlig sommar för en flock ston med föl. De förflyttade sig i det böljande, och ibland bergiga, landskapet och sökte mat vatten och skydd för både sol och regn. Fölen lekte och blev allt större och starkare.
Hösten nalkades. Gräset var fortfarande grönt, men inte längre lika frodigt. Kvällarna var kyliga och vinden svepte hårdare genom dalarna. En dag spred sig en stark oro i flocken. Något låg i luften. Flora, Florance och de övriga stona hade varit med om det förr, och de visste att tiden nu var inne.
Följande dag, när solen just hade klättrat upp över alptopparna vid horisonten, såg flocken på långt håll gruppen av människor som närmade sig. Stona var vana vid människorna. Fölen hade träffat på dem några gånger, men de hade inte alls vant sig vid dem och tyckte att de var skrämmande. Några red på hästar och andra körde högljudda maskiner som de kallade fyrhjulingar. Människorna spred sig runt den lilla hästflocken och drev den ner mot byn. Alfons och Alex och deras jämnåriga kamrater var rädda, och de höll sig så nära sina mödrar de bara kunde.
Väl framme vid den stora ladan strax utanför byn började människorna ropa och väsnas. De föste hästarna mot ett par inhägnader, där de tvingade in stona genom en grind och fölen genom en annan. Några av fölen lyckades smita med sina mödrar, men blev genast infångade av människorna och förflyttade till skaran av små ensamma och rädda föl. Alfons och Alex tryckte sig tätt mot varandra. De ville till sina mammor och de skrek och ropade i förtvivlan. Flora och Florance sprang längs stängslet, de trängdes med alla de övriga stona som alla ropade efter sina små föl. Förgäves.
En stor lastbil kördes fram till fållorna. Den backades fram till grinden som ledde in till Alfons, Alex och alla de andra fölungarna. Fölen motades ombord. De gjorde vilda försök att bryta sig fria och igen försöka komma till sina mammor, men människorna var obarmhärtiga. Slutligen var alla fölen ombord på lastbilen. Just innan luckan slog igen hann Alfons och Alex uppfatta Flora's och Florance's olyckliga blickar. De ropade förtvivlat när bilen började rulla.
