Vägarna var skumpiga och oron stor bland fölen i lastbilen. Det var trångt och det var mörkt, och alla saknade de tryggheten från sina mödrar. De åkte i vad som tycktes vara en evighet, men slutligen stannade bilen och höga människoröster hördes. Alfons och Alex var rädda. Deras små kroppar skakade. Bilen backade en bit, och när den stannade öppnades luckan där bak. Fölen stirrade ut på människorna. De flyttade sig längre in i bilen, som nu var den tryggaste plats de kunde finna. Grova röster hördes utanför bilens sida; de skrämde fölen som nu föstes ut genom öppningen och in i en fålla. Alla de små hästarna tryckte sina kroppar mot varandra när lastbilen körde bort och grinden till fållan stängdes.
De hade kommit till en marknadsplats. Där fanns många främmande hästar och väldigt många människor. Hästarna hade siffror sprayade i pälsen och människorna gick från häst till häst och studerade dem noga. De flesta hade grimmor på och stod uppbundna. Alfons och Alex hade aldrig varit någon annanstans än på alpsluttningen med sina mammor, och de stirrade med skrämda blickar på allt som rörde sig omkring dem. Människorna var buffliga och verkade inte bry sig om att hästarna blev skrämda av deras beteende.
Dagen därpå fylldes platsen med ännu fler människor och många stora bilar. Luften fylldes av ovana ljud - röster flödade ur högtalarna, bilar bullrade, hästar gnäggade, frustade och stampade i marken. Fölen i den lilla flocken stod tätt tillsammans. När människor närmade sig drog de sig så långt bort de kunde komma i den lilla inhägnaden. Så kom en av de bullriga männen in genom grinden. Han ropade till människorna som hade samlats vid staketet och pekade på fölen i tur och ordning. Ett par av fölen skildes från de övriga och lastades in i bilar. Alfons och Alex var skräckslagna. Vad skulle hända deras kamrater, och vad skulle hända dem…?
När kvällen kom skingrades människorna. Kvar var de bullriga, som tillsammans med en stor kraftig man gick runt bland de hästar som inte hade sålts under marknadsdagen. Mannen var skrämmande, han spred en extra oro bland hästarna. På hans lastbil kunde man läsa 'Schlachttiere' ('slaktdjur') …
Fölen lastades in i bilen och påbörjade ännu en resa. Vid sin unga ålder hade de redan tvingats uppleva mer än vad de någonsin skulle behöva utstå. Den abrupta skilsmässan från Flora, Florance och de andra stona, vid fyra till sex månaders ålder, var naturligtvis det värsta. Föl, som får gå kvar med sin mamma till dess att stoet naturligt avvänjer fölet, diar ännu vid åtta månaders ålder tio-tolv gånger per dygn; viktigt både näringsmässigt och för tryggheten det ger.
Fotnot: Alfons och Alex är av rasen haflinger, som är en av några raser där uppfödarna får bidrag från EU, för att rasen anses hotad. Tyvärr ges bidraget per fött föl, utan några som helst krav
på att hästen fortsätter sitt liv. Uppfödare tar tillfället i akt, och det föds nu alldeles för många föl av dessa raser, många fler än vad marknaden efterfrågar.
När uppfödaren har fått sitt bidrag från EU säljs hästarna på marknader, där de mycket ofta köps upp av slakterier. Uppfödarna får alltså betalt för sina föl två gånger - en gång av EU och en gång av slaktaren… Fölen, som skiljs från sina mammor alldeles för tidigt, står sedan på gödning på slakterierna. Många föl transporteras till bl a Italien, Korea och Norra Afrika. Transporterna är grymma och många klarar inte den långa resan. I vissa av dessa länder kan de bli ställda på gödning i flera år, utan möjlighet att röra sig och med slangar i halsen för extra näringstillskott.
2015, när Alfons och Alex föddes hos en tjeckisk uppfödare, gick 4000 av 5000 födda föl till slakt… (märk väl - efter det att EU hade betalat sitt bidrag till uppfödaren!)